Pingsttiden

Inledning

Det som i vår gamla evangeliebok kallades trefaldighetstiden heter numera pingsttiden. Benämningen är historiskt sett mera ursprunglig. Söndagarna under den festlösa tiden i kyrkoåret kallas således söndagar efter pingst, och inte som tidigare söndagar efter Trefaldighet.

Liturgisk reflektion

Femtio dagar efter påsken inföll den judiska veckofesten. Ursprungligen var den en skördefest, men så småningom började den firas till minne av förbundet på Sinai. På Jesu tid var detta andra motiv det dominerande. Sedan började judarna fira pingsten till minne av laggivandet. Det var på pingstdagen som den helige Ande blev utgjuten, och därför blev pingsten en högtid i kyrkoåret.

Före pingstdagen kunde man inte fasta, eftersom påsktiden är en glädjens tid. Men på 300-talet förlade man på sina håll fastan till tiden närmast efter pingst. Treenighetssöndagen, som är pingstdagens oktavdag, avslutar kyrkoårets festliga del. Andens utgjutande fullbordar uppenbarelsen av Treenigheten. Några mindre högtider infaller under pingsttiden, men de är undantag.

Teologisk reflektion

Pingsttiden är en tid av undervisning i kyrkoåret. Vi får lyssna till Jesu undervisning i evangelierna. Det är en tid av växande, en tid då vi får fördjupa oss i det kristna livet. Att leva som kristen är att ”vandra i Anden”, att leva i Andens kraft. (Gal 5:-16-25) Det är endast med hans hjälp vi kan hålla Jesu bud och leva i trons lydnad.

Biblisk reflektion

Den grekiska översättningen av gamla testamentet, Septuaginta, betecknar veckofesten med uttrycket pentekonta hemeras, den femtionde dagen (3 Mos 23:16 LXX), vilket i ett senare skede blev kort och gott pentekostós. (Jfr 2 Mack 12:31-32) De kristna övertog uttrycket pentekost, när de började fira den helige Andes utgjutande femtio dagar efter påsk. På svenska utvecklades ordet pentekost till pingst.

Pingstdagen beskrivs på följande sätt i 3 Mos 23:15-16:

Sedan skall ni räkna sju hela sabbater från dagen efter sabbaten, från den dag ni bar fram viftofferskärven. [Räknat från påsken i den första månaden Abib, mars/april] Femtio dagar skall ni räkna, fram till dagen efter den sjunde sabbaten. Då skall ni bära fram ett nytt matoffer åt Herren.

I Apostlagärningarna är pingstdagen ännu inte en kristen högtid, utan det är på den judiska pingsten som den helige Ande blir utgjuten: ”När pingstdagen kom var de alla församlade.” (Apg 2:1)

Sammanfattning

Den judiska pingsten var ursprungligen en skördefest. På Jesu tid firades den till minne av förbundet på Sinai. Den helige Ande blev utgjuten på pingstdagen. Söndagarna efter pingstdagen utgör pingsttiden. Den är i kyrkoåret en tid av andligt växande och undervisning om det kristna livet.