Procession

Liturgisk reflektion

Processionen växte fram på 300-talet när gudstjänsten började firas i större, offentliga lokaler. De som hade särskilda uppgifter i liturgin gick i procession in i kyrkan. I Konstantinopel var det vanligt att hela församlingen gick in i procession, och det bruket betonade att församlingen i sin helhet var verksam i gudstjänsten.

Gudstjänsten inleds med procession. Under ingånspsalmen kommer åtminstone liturgen in i gudstjänstrummet. När han går fram till altaret är det en form av procession. Men alla som medverkar i liturgin kan delta i processionen. Vid högtidliga gudstjänster är det vanligt att t.ex. kören, textläsare och assistenter går i procession. Först i en sådan procession kommer korsbäraren, och sist går den som leder gudstjänsten.

Efter gudstjänsten går de medverkande ut. Om en större procession förekom under ingångspsalmen går man ut i samma ordning. Vid en vanlig gudstjänst där bara liturgen gick in i procession kan uttåget gestaltas så att liturgen går ut under den avslutande musiken.

När församlingen går ut ur gudstjänstrummet, antingen i procession eller i fri ordning, är detta också en symbolisk handling. Vi går ut i världen för tjäna Herren i vardagen.

Teologisk reflektion

Processionen uttrycker att de kristna är ett pilgrimsfolk som är på vandring. (Hebr 13:14) Israeliterna vandrade genom öknen på sin väg till det utlovade landet, och vi vandrar genom denna värld på vår väg till himlen. När vi kommer inför Gud i gudstjänsten påminns vi om att vi på jorden är främlingar och gäster, och att vi ständigt är på väg.

Biblisk reflektion

I Psaltaren beskrivs processionen som en del av gudstjänsten. Psalm 68: 25-26 beskriver en processionsordning:

Nu kommer ditt festtåg, o Gud, min Guds och konungs festtåg i helgedomen. Främst går sångare, sedan musikanter bland flickor som slår på tamburin.

Den kanske intressantaste texten finns i Psalm 118. Den talar också om stenen som husbyggarna ratade och som blev en hörnsten, något som i Nya testamentet syftar på Jesus. Vi läser v. 20-22:

Öppna för mig rättfärdighetens portar! Jag vill gå in och tacka Herren. Här är Herrens port, här får hans trogna gå in. Jag tackar dig för att du hörde min bön och blev min räddning. Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten.

Längre fram i v. 27 nämns processionen:

Herren är Gud. Han gav oss ljus. Ordna er till procession, med kvistar i händerna, ända till altarets horn!

Sammanfattning

Processionen uttrycker att vi är ett folk på vandring. Vi går in i gudstjänstrummet för att tillbe Gud, och vi går ut i världen för att tjäna honom i vår vardag. Först i processionen kommer korsbäraren med processionskorset, och sist kommer den som leder gudstjänsten.